Jag har seperationsångest. Deluxe. Ska nu äta frukost och sedan ta några tåg till flygplatsen. Jag tar tåg före annan lyx med taxi, jag hittar hur bra som helst här.

Tredje natten i rad där jag knappt sover alls. Jag längtar efter min säng, jag har nog inte sovit ordentligt en enda natt under resan, men sen är jag ju som jag är.

Tänkt en del på senaste veckorna. Verkligen perfekt avslut och planering blev det. Vi mötte upp ytterligare en tjej, Magdalena som jag pratat med sedan innan med. Jag saknar människorna och livet på gili. Maia i bandet på Skygarden som är så jäkla härlig och genuin. Småpojkarna på filtry. Nä usch.

Jag käkar frukost nu och sedan drar jag. Lika bra. Annars fastnar jag kanske här. Och syster, det regnar inte :).

Innan jag bokade denna resa tänkte jag alldeles för mycket. Från "tänk om" till att "vågar jag det?". Vafan skit i att tänka och bry dig inte om ifall du vågar eller inte, bara gör det! Sagt & gjort. Jag slutade tänka och slutade bry mig om att jag faktiskt skulle åka helt ensam från trygga Sverige i 4 månader när jag tryckte vidare på den där betala-knappen. Så glad jag är idag över att jag slutade tänka. Jag hade ju inte suttit här nu annars. Vidare på den här resan har jag varit väldigt impulsiv, så att jag fan t.o.m tycker att jag är för mycket ibland. Då börjar jag tänka efter lite, att det borde vara bra att hålla det på en lagom nivå. Kanske.

Men det går inte att tänka igenom allt alla gånger. Folk som tänker igenom livet istället för att leva och när de väl tänkt färdigt är allt för sent. Men planerat blev det, det var ju bra. Livet sprang dock förbi under tiden.

"Man har ju typ en chans på sig och ingen repris på nätet. Om man inte tror på reinkarnation och tröstar sig med att man minsann ska våga mer i nästa liv."

Jag hoppas jag kan köra vidare på detta.


Lämnade bali vid 12 idag och är just nu i Bangkok. Imorgonbitti flyger jag hem. Blandade känslor. Jag är glad över att få sakna. Det är en jobbig känsla men samtidigt så betyder det att jag har fina människor runt omkring mig som jag bryr mig mycket om.

Vill tacka alla som på något sätt bidragit till att jag fått en fantastisk resa som jag aldrig kommer att glömma.

Någon bild kommer också bara för att.

I'm coming home

Igår åkte vi upp till Lovina vilket ligger i norra Bali. Vi hyrde en egen bil med chaufför för att komma hit för att på vägen göra stopp och se lite mer av Bali. Det kostade lika mycket som att åka en shuttlebus raka vägen hit, så man får ju inte vara dum! :) Vi stannade iaf vid gitgit som är högsta vattenfallet, hot springs och något annat som jag inte minns. Bra minne va. Anledningen till att jag inte minns är nog för att jag inte mådde helt hundra igår. Dessutom fick jag under natten som varit uppleva bedbugs. Seriöst? Har 1,5v kvar och nu ska jag få utstå skiten. Det kliar värre än myggbett och det söker mig :(.

Annars så hade jag en bra natt den natten. Jag var hemma i Sverige, jag satt i linas vardagsrum rakt framför tvn. Skype är allt bra. Ren lycka! När loreen gick upp för att sjunga sista gången så kopplade jag in högtalarna istället och väckte de andra två med vinnarlåten :).

Nu är vi alltså i Lovina och faktiskt lyxar till det. Har ett riktigt fint boende där personalen är underbar. Igår på restaurangen tog de ut stolen till en och satte en liten blomma i håret. Haha jag är inte van vid detta!

Imorse var vi ute innan solen var uppe. Vi åkte ut på havet för att se delfiner. Soluppgången var helt fantastisk. Vi letade ett bra tag men till slut hittade vi området de rörde sig i idag. Tyvärr är man ju inte ensam om att vilja se. Blev dock irriterad på att alla bara inte kunde stänga av motorerna istället för att jaga efter de så att de ändå försvann. Vår kapten var iaf en vettig människa och gjorde inte det, vi sa att vi inte ville det ändå så det var okej. Till slut var vi bara fyra båtar kvar och då dök de upp här och var. Bara satt och njöt av att se de. Mitt på havet med sol och massor av delfiner som simmade så fridfullt. Vi såg även två som var uppe i luften och vände med en avancerad piruett eller något, såg himla festligt ut. Tyvärr har jag inte så många foton då man inte alltid hinner med, men det gör inget för vi tyckte det var skönare att bara njuta av synen. Jag är rädd för havet men idag njöt jag!

I tisdags var jag och Linn på en tur genom halva Bali. Vi besökte olika byar där de tillverkar bl.a. silver & guld, träskulpturer & målningar. Även batik som är väldigt stort här. Tittade på någon traditionell dans. Besökte tempel, monkey forest, risterass & en vulkan. Vid vulkanen hade vi lunch och satt och tittade över sjön som låg där. Vacker natur. Sen var det säkert mer vi gjorde men jag är för trött för att minnas. Det var en bra dag iaf!

I onsdags kom micaela. Började sjukt bra med att hon inser väl uppe på rummet att det inte ens är hennes resväska, hon hade tagit med sig fel men den såg exakt likadan ut. Jag & Linn skulle ju iväg och leka med delfiner så tyvärr fick hon klara sig själv, men det gjorde hon bra. Allt löste sig till slut.

Såååå delfingrejen. Jag älskar delfiner. Jag har vetat det hela tiden och nu har jag fått det än mer bekräftat. Så fantastiska, så bra det var. Alla var så snälla. En kille hade våra kameror och han brydde sig verkligen om att ta bra bilder för våran skull. Sådant uppskattas. Delfinen som vi var med heter Pluto. Det var verkligen värt varenda krona även om jag först tyckte att det var för dyrt. Tyvärr ingen bild med denna kameran som jag kan lägga upp nu, men tror det kommer någon snart ;)

Kom tillbaka och var glada! Micaela hade nyss fått sin väska lämnad med. Taggade på nytt och drog ut till klubbarna. En lyckad kväll med mycket dans och halvt räliga drinkar under free flow :). Sedan upp med tuppen för att dra söderut. Befinner oss just nu vid padang padang Beach och vi hade en otroligt skön dag på stranden. Så mycket lugnare och finare här.

Imorgon åker vi över dagen till dreamland Beach som ska vara den finaste stranden på bali har jag för mig. Vi får se om den lever upp till det!

SKÖNT beskriver känslan som infinner sig nu.

Idag låg jag på stranden och kunde verkligen inte sluta att tänka på HEMMA. Så fort man kom in på det så gick det inte att komma ur det. Jag tror det var mitt enorma glädjerus över att faktiskt kunna få vara med och fira Annicas examen som fick mig att tänka alldeles för mycket. Det är inte hälsosamt när man är ensam. Imorgon får jag dock en del av "hemma" hit, Linn kommer. Jag kan inte riktigt sätta ord på det. KUL iaf. Sen kommer en annan tjej på onsdag som jag bestämt med sedan innan.

Mina två sista veckor kommer att bli superbra nu. Redan en god plan för resten av tiden. På onsdag ska vi simma med delfiner. Jag hoppas att delfinerna mår bra, vill inte sponsra sådant annars, men just det här stället låter mycket bra. Vi får se. Nu ska det göras iaf och jag ser väldigt mycket fram emot det. Otroligt fina djur!

På balkongen blir det en hel del av denna boken som jag fick av theres

Idag kom jag på att jag inte riktigt vet hur min mobil ser ut, tokigt. Jag vet absolut inte hur hemskärmen ser ut heller. Inget jag lider av dock, bara lite konstigt hur man glömmer vissa saker, för att nämna en.

Annars händer här inte alltför mycket. Idag var det någon konsert på stranden. För en gångs skull hade jag med en bok ner, fick tre böcker av tjejerna. Glädje! Alltså återigen, man blir glad för allt. Iaf så läste jag typ en sida sen la jag den ifrån mig för musiken passade inte alls till boken. Typiskt.

Med risk för att folk vill slå mig nu så är jag faktiskt trött på att sola. Ja tro fan det efter 3,5 månad tänker väl ni. Meeeen, jag har faktiskt solat fruktansvärt lite denna resan konstaterade vi innan de andra åkte. Varför vet jag inte. Det bara blir så. Ska försöka skärpa mig nu i slutet. Kanske Linn kan motivera mig.

Om exakt 3v sitter jag på ett plan hem till Sverige, kan knappt förstå det. Vet inte vad jag tycker om det än, rätt så blandade känslor. Idag åker Therese & Malin till Kuala lumpur igen. Jag stannar och njuter av att bara ta det lugnt. På måndag kommer Linn, då jäklar ska vi aktivera oss.

I mitt nästa liv ska jag bli surfare.

Bali Bali. Landar. Regn. Tråkigt väder. Väntan. Tjejerna kom. Glädje. Fortsatt dåligt väder. Overkligt. Lokalarna förvånade. Shopping. Dåligt väder igen. What to do. Fest. Fylla. Leta stjärnor på himlen. Inga. Besvikelse. Sova lite. Vakna. Dåligt väder. Tråkigt. Äta mat. Jaaa stjärnor! Hopp. Vakna. SOL! lycka. Strand. Bad. Titta surf. Massage. Fest. Snart fylla? Snälla fint väder imorgon igen. Hejdå

Mina ben värker något. Kan fortfarande inte fatta att jag varit där uppe, mount kinabalu. Skrev tidigare att det var molnigt så vi inte kunde se soluppgången, men ner mot andra hållet så var det hur klart som helst. Såg hela staden och det var underbar utsikt.

Nu befinner jag mig i Kuala lumpur och snart går mitt flyg till Bali. Imorgon kommer Therese & Malin, tjejerna från Filippinerna. Ska bli kul. Ska bara njuuuuuta nu.

Dag 3, fortsättning från Laban rata upp mot toppen, the summit. Därefter ner hela vägen.

Sov dåligt igen, upp och hoppa klockan 2. Regn! Kom igen, gick halvt ledsen ner till "frukosten". Jaha det var det tänkte vi alla. Om det regnar får man inte lov att gå upp där, det är alldeles för farligt. Det är väldigt lätt att halka så det är lätt att skada sig eller t.o.m falla ner. Vi avvaktade till kl 3, då hade regnet avtagit lite och vi trotsade det lilla som var. Blev det mer regn sa min guide att vi måste vända. På med varma kläder och min fina pannlampa & poncho. Många gav sig ut samtidigt så det blev kö för man kan inte passera så lätt då vägen börjar med trappor och smala stigar. Min guide var rätt duktig så han körde förbi ändå och han sa hela tiden till alla att släppa fram mig :). Sedan kom nästa del. Ta dig upp med hjälp av rep. Tur det var mörkt så man inte kopplade helt. Jag tänkte dock att hur ska jag komma ner ifrån detta berg egentligen, senare problem. Min näsa rann och rann. Det blåste mer och mer och fötterna blev blöta. Jag ville seriöst bara vända, jag hatade berget. Sen kom min polare från dormet som jag även träffade första dagen nere i parken. "Jag låter dig inte vända nu". Nä jag hade aldrig låtit mig själv vända heller.

Uppe på toppen. Även om vi gick senare, först kl 3, så var vi ändå för tidigt uppe på högsta toppen kallad low's peak. Man vill att det ska vara ljust eller bli ljust inom kort då det är sjukt kallt att stå där. Så man vill bara ta sina kort, titta, njuta och gå ner igen. Tyvärr ingen soluppgång men jag är faktiskt bara så himla glad att vi ens fick gå upp där. Två dagar innan fick de inte för det regnade så mycket, det blir som ett vattenfall mot en. Det var så fantastisk utsikt, värt allt! Går inte ens att beskriva.

Vägen ner var lite problematisk för mig då gympaskor inte är helt bra på blöta klippor. Hade varit så skönt med torrt väder. Ner till laban rata kom jag, helt slut. Åt frukost och packade ihop mina saker. Ville inte vänta där mer så jag sa till min guide att vi skulle gå resten av vägen direkt. Vet inte ens var jag fick all min energi ifrån. Kanske var det från de torra vita mackorna? Haha. På tal om mat så var inte maten där uppe i samma klass som där nere. Hade jag väl kanske inte förväntat mig uppe på ett berg. Längtade så efter sista lunchen där nere. Kändes som vi sprang ner. Solen tittade fram ocj promenaden ner var riktigt fridfull. Då och då försvann min guide bakom mig och då visste jag att det var dags för att kissa eller ta fram en cigg. Jag fortsatte gå och sedan kom han springandes efter. Det var så det funkade. Han var den bästa guide man kunde ha. Kunde inte så mycket engelska kanske men hjälpte mig så fort jag behövde.
Snart nere, knäna värker. Dock var jag så mogen att jag hyrde en sån vandringsstav, snacka om att den hjälpte mina knän på vägen ner. Mötte folk som var på väg upp och jag bara log för mig själv, förstår verkligen de andra jag ville slå till dagen innan som gick ner när jag gick upp.

FRAMME! Klockan var 12. Fy fan vad lycklig jag var. Jag är riktigt nöjd med vad jag gjort. Åkte bil tillbaka till parken där jag ÅT god mat. Fick mitt certifikat. Åkte tillbaka till kota kinabalu.
Detta är ärligt talat det bästa men även värsta jag har gjort. Så psykiskt och fysiskt krävande men så värt det!

Nu ska jag ta riktig semester!

Dag 2, skrivet väl framme på Laban rata.

Mötte upp min guide som visade sig vara en pigg & glad man på 46 år. De går typ upp och ner för det här berget varannan dag. Ibland som guide och ibland som en porter. Då bär de alltså väskorna åt andra för en peng. Visst asnajs att slippa bära sin ryggsäck själv men helt ärligt, hur hardcore är man om man låter någon annan bära ens väska? Nätack jag plågar hellre mig själv då. Sen ibland bär de upp mat och annat. Då pratar vi om 30-50kg. Ibland mer. Alltså det är fan plågeri. Jag lider av min på 12kg efter en längre promenad med den.

Utan att sväva iväg redan nu så kan jag komma in på detta senare igen kanske. Vi åkte till timpohon gate där vi startade vår färd mot Laban rata. Till Laban rata är det 6km och det är där man äter och sover (tills du ska upp kl 2 på natten och fortsätta färden). Tiden de pratar om för att komma hit är ca 4-6h. O visst är det en jäkla stor skillnad på 4 eller 6. Men ja det står så i lonely planet iaf och de säger det. Sen kan det då ta längre tid för vissa och även kortare andra.

6 km är ju inte mycket, men ja alla förstår väl att om man ska upp för ett berg så går det uppåt. Det är heller inte lite det går upp. Trappsteg efter trappsteg. Så efter bara ett tag frågade jag mig själv, "vem fan kom på denna idéen att jag ska göra detta?"
Oj jo det var visst jag själv, man kan inte alltid skylla saker på någon annan. Synd.

Kämpa. Vi gick och gick (såklart). Mina axlar började värka lite. Varför stoppade jag i den där extra grejen i min väska? Typ som solkräm, såg jag ens solen? Nä.
Min guide erbjöd sig flera gånger att ta min väska, for FREE. Fan inte ens då kan denna envisa jävel lämna ifrån sig sin väska. Hellre typ kollapsa på vägen för att jag inte fick luft genom näsan. Bara jag bär min egen väska. Så funkar jag.

På vägen mötte vi folk som var på väg ner och min nya tanke var, "fy fan vad skönt det ska bli när det är jag imorgon". Många sa typ att jag snart var framme. Vid sista rastplatsen sa en "snart där, 1km kvar". Alltså dra åt helvete, 1km är typ hur långt som helst när man ska klättra sådär, sista biten var sjukt krävande. Alltså tur att alla var så snälla och glada för min känsla var bara att vilja slå till dem. Lätt för de att säga som går ner liksom. Jo förvisso gick de upp dagen innan med men hur trötta var inte de? Sista biten mötte jag massa folk och alla var typ chockade att jag redan var så nära. Jag var ju nästan vid Laban rata när de började gå ner. Undra när de själva var framme dagen innan då. Så här kommer det, det tog mig inte ens 4 h att komma fram! Så jävla nöjd jag är.

Tog upp min lunch som jag egentligen skulle ätit på vägen men inte hade lust till. Stirrade på den och var osugen. Åt ett ägg, gav resten till min guide som säkert blev den lyckligaste mannen på jorden för stunden, men det var han värd!

Det bästa med att vara framme så tidigt är att jag kan vila resten av dagen. Utan massa andra folk runt mig dessutom.

För första gången på flera år har jag även stretchat. Alltså jag vet att jag inte kommer att kunna gå i övermorgon haha. Hoppas inte jag blir mer sjuk nu. Kläder blöta, lite sömn, frusen. Det är inte uppvärmt här så känns lite som att ligga ute fast inne. Mina fingrar är kalla, ska krypa under täcket nu och be för klart väder så jag inte går miste om soluppgången.

Här ska ni få höra hur det gick till, dag 1 när jag kom till parken.

6:30 blev jag upphämtad. Stod och stirrade ut på en stor buss och tänkte att den kan det inte vara så jag stod snällt kvar i receptionen. Men jo tydligen. Klev på bussen och var helt ensam, en enorm buss endast åt mig! Nä okej vi plockade upp ca 10 till varav ena gänget var farmor & farfar från Kina eller något. Jag ville nästan hjälpa den ena mannen upp på bussen. Dock blir man ju imponerad, de ska faktiskt upp för det där jäkla berget och där satt jag och fortfarande trodde att jag kommer att dö av trötthet. Kl 9 var vi framme i parken, de andra personerna skulle ge sig an berget idag (tur att det inte var jag). Snacka om att jag bokade med rätt företag för de är alla så himla söta, tar hand om en. Gick runt lite i parken och tänkte gå in i botanical garden men kände väl framme att jag måste vila istället. Gick tillbaka till kontoret och satte mig på baksidan på terassen med en bok i solen. När solen gick i moln blev det kallt så jag satte mig inne och väntade. Sen kom regnet, kallt som tusan. Toppen, större chans att bli frisk, elleeer. Tur jag hoppade sightseeing iaf!

När klockan var 13:30 kom den ena tjejen tillbaka och checkade in mig. Blev körd till mitt hostel av Samson, killen jag ska fråga allt om. Han är söt och ser ut som en sork. Frusen kröp jag ner under det tjocka täcket. Trodde aldrig att jag skulle få upp värmen igen.

Hade följe med Samson till restaurangen där jag åt som fan. Ja man får uttrycka det så, för jag åt hur mycket som helst! Haha måste ladda upp tänkte jag, drack massor med så kissade nästan på mig inatt.

Nu har jag precis ätit frukost och tryckte i mig hur mycket som helst igen :). Sjukt mycket mat, buffé!

Tyvärr fick man inte sova så mycket då min rumskamrat snarkade värre än pappa.

Nu är det ingen återvändo. Min kropp är inte på topp men min vilja är! Vi ses på toppen.

Som om det kunde bli bättre, bion kostade tydligen bara 11:- och var dessutom sjukt bra. Det är ju faktiskt lite efterblivet att jag kan se 9-10 filmer på bio här för samma pris som en film kostar hemma.

Min lilla tur var en river cruise på en flod som heter klias. Där såg vi apor och några apor till. Olika arter, några med jätteroliga näsor som jag inte ens minns namnet på. De är iaf speciella för borneo. Nä men det var väl okej att leta apor i det fria. Det var hur fint väder som helst så mysigt var det.
Sedan åt vi middag, buffé. När det sedan blivit mörkt åkte vi ut på floden igen för att se eldflugor. Det var helt magiskt. "Christmas tree" som de kallade det. Såg ut som blinkande ljusslingor i trädet. När de sedan passerade en vid båten med var det ännu häftigare. Synd att man inte kunde ta foto.

Nu ska jag lämna staden för att bege mig till parken som man utgår från när man ska bestiga berget. Ska sova där en natt först så det är alltså på onsdag (när ni sover) som ni ska hålla alla tummar och tår. Dels för att det ska bli fint väder så allt går att genomföra som planerat, men även för att jag ska vara frisk. Just nu har jag problem med att ta trapporna upp till fjärde våningen. 4095m lär bli en lätt match då, right.

Envis som man är så får man väl trycka i sig någon dunderpilla och köra på. Jag är så sjukt taggad och det är verkligen inga pengar man är pepp på att kasta i sjön.

Till sist även heja för att mitt sargade knä ska fixa detta. Alltså jag har verkligen alla förutsättningar för att komma till toppen känner jag :).

Det blir bra!