Dag 3, fortsättning från Laban rata upp mot toppen, the summit. Därefter ner hela vägen.

Sov dåligt igen, upp och hoppa klockan 2. Regn! Kom igen, gick halvt ledsen ner till "frukosten". Jaha det var det tänkte vi alla. Om det regnar får man inte lov att gå upp där, det är alldeles för farligt. Det är väldigt lätt att halka så det är lätt att skada sig eller t.o.m falla ner. Vi avvaktade till kl 3, då hade regnet avtagit lite och vi trotsade det lilla som var. Blev det mer regn sa min guide att vi måste vända. På med varma kläder och min fina pannlampa & poncho. Många gav sig ut samtidigt så det blev kö för man kan inte passera så lätt då vägen börjar med trappor och smala stigar. Min guide var rätt duktig så han körde förbi ändå och han sa hela tiden till alla att släppa fram mig :). Sedan kom nästa del. Ta dig upp med hjälp av rep. Tur det var mörkt så man inte kopplade helt. Jag tänkte dock att hur ska jag komma ner ifrån detta berg egentligen, senare problem. Min näsa rann och rann. Det blåste mer och mer och fötterna blev blöta. Jag ville seriöst bara vända, jag hatade berget. Sen kom min polare från dormet som jag även träffade första dagen nere i parken. "Jag låter dig inte vända nu". Nä jag hade aldrig låtit mig själv vända heller.

Uppe på toppen. Även om vi gick senare, först kl 3, så var vi ändå för tidigt uppe på högsta toppen kallad low's peak. Man vill att det ska vara ljust eller bli ljust inom kort då det är sjukt kallt att stå där. Så man vill bara ta sina kort, titta, njuta och gå ner igen. Tyvärr ingen soluppgång men jag är faktiskt bara så himla glad att vi ens fick gå upp där. Två dagar innan fick de inte för det regnade så mycket, det blir som ett vattenfall mot en. Det var så fantastisk utsikt, värt allt! Går inte ens att beskriva.

Vägen ner var lite problematisk för mig då gympaskor inte är helt bra på blöta klippor. Hade varit så skönt med torrt väder. Ner till laban rata kom jag, helt slut. Åt frukost och packade ihop mina saker. Ville inte vänta där mer så jag sa till min guide att vi skulle gå resten av vägen direkt. Vet inte ens var jag fick all min energi ifrån. Kanske var det från de torra vita mackorna? Haha. På tal om mat så var inte maten där uppe i samma klass som där nere. Hade jag väl kanske inte förväntat mig uppe på ett berg. Längtade så efter sista lunchen där nere. Kändes som vi sprang ner. Solen tittade fram ocj promenaden ner var riktigt fridfull. Då och då försvann min guide bakom mig och då visste jag att det var dags för att kissa eller ta fram en cigg. Jag fortsatte gå och sedan kom han springandes efter. Det var så det funkade. Han var den bästa guide man kunde ha. Kunde inte så mycket engelska kanske men hjälpte mig så fort jag behövde.
Snart nere, knäna värker. Dock var jag så mogen att jag hyrde en sån vandringsstav, snacka om att den hjälpte mina knän på vägen ner. Mötte folk som var på väg upp och jag bara log för mig själv, förstår verkligen de andra jag ville slå till dagen innan som gick ner när jag gick upp.

FRAMME! Klockan var 12. Fy fan vad lycklig jag var. Jag är riktigt nöjd med vad jag gjort. Åkte bil tillbaka till parken där jag ÅT god mat. Fick mitt certifikat. Åkte tillbaka till kota kinabalu.
Detta är ärligt talat det bästa men även värsta jag har gjort. Så psykiskt och fysiskt krävande men så värt det!

Nu ska jag ta riktig semester!