Dag 2, skrivet väl framme på Laban rata.

Mötte upp min guide som visade sig vara en pigg & glad man på 46 år. De går typ upp och ner för det här berget varannan dag. Ibland som guide och ibland som en porter. Då bär de alltså väskorna åt andra för en peng. Visst asnajs att slippa bära sin ryggsäck själv men helt ärligt, hur hardcore är man om man låter någon annan bära ens väska? Nätack jag plågar hellre mig själv då. Sen ibland bär de upp mat och annat. Då pratar vi om 30-50kg. Ibland mer. Alltså det är fan plågeri. Jag lider av min på 12kg efter en längre promenad med den.

Utan att sväva iväg redan nu så kan jag komma in på detta senare igen kanske. Vi åkte till timpohon gate där vi startade vår färd mot Laban rata. Till Laban rata är det 6km och det är där man äter och sover (tills du ska upp kl 2 på natten och fortsätta färden). Tiden de pratar om för att komma hit är ca 4-6h. O visst är det en jäkla stor skillnad på 4 eller 6. Men ja det står så i lonely planet iaf och de säger det. Sen kan det då ta längre tid för vissa och även kortare andra.

6 km är ju inte mycket, men ja alla förstår väl att om man ska upp för ett berg så går det uppåt. Det är heller inte lite det går upp. Trappsteg efter trappsteg. Så efter bara ett tag frågade jag mig själv, "vem fan kom på denna idéen att jag ska göra detta?"
Oj jo det var visst jag själv, man kan inte alltid skylla saker på någon annan. Synd.

Kämpa. Vi gick och gick (såklart). Mina axlar började värka lite. Varför stoppade jag i den där extra grejen i min väska? Typ som solkräm, såg jag ens solen? Nä.
Min guide erbjöd sig flera gånger att ta min väska, for FREE. Fan inte ens då kan denna envisa jävel lämna ifrån sig sin väska. Hellre typ kollapsa på vägen för att jag inte fick luft genom näsan. Bara jag bär min egen väska. Så funkar jag.

På vägen mötte vi folk som var på väg ner och min nya tanke var, "fy fan vad skönt det ska bli när det är jag imorgon". Många sa typ att jag snart var framme. Vid sista rastplatsen sa en "snart där, 1km kvar". Alltså dra åt helvete, 1km är typ hur långt som helst när man ska klättra sådär, sista biten var sjukt krävande. Alltså tur att alla var så snälla och glada för min känsla var bara att vilja slå till dem. Lätt för de att säga som går ner liksom. Jo förvisso gick de upp dagen innan med men hur trötta var inte de? Sista biten mötte jag massa folk och alla var typ chockade att jag redan var så nära. Jag var ju nästan vid Laban rata när de började gå ner. Undra när de själva var framme dagen innan då. Så här kommer det, det tog mig inte ens 4 h att komma fram! Så jävla nöjd jag är.

Tog upp min lunch som jag egentligen skulle ätit på vägen men inte hade lust till. Stirrade på den och var osugen. Åt ett ägg, gav resten till min guide som säkert blev den lyckligaste mannen på jorden för stunden, men det var han värd!

Det bästa med att vara framme så tidigt är att jag kan vila resten av dagen. Utan massa andra folk runt mig dessutom.

För första gången på flera år har jag även stretchat. Alltså jag vet att jag inte kommer att kunna gå i övermorgon haha. Hoppas inte jag blir mer sjuk nu. Kläder blöta, lite sömn, frusen. Det är inte uppvärmt här så känns lite som att ligga ute fast inne. Mina fingrar är kalla, ska krypa under täcket nu och be för klart väder så jag inte går miste om soluppgången.